Jag är verkligen sämst på att säga nej, oavsett vad saken gäller.
Det var ju i och för sig ingen nyhet, varje gång någon frågar mig någonting som jag inte är speciellt sugen på så börjar jag direkt att kallsvettas, händerna blir sådär lite fuktigt kalla, pulsen ökar lite lagom och hjärnan går på högvarv för att klura ut hur jag på ett anständigt och ansenligt sätt ska kunna ta mig ur situationen på ett snyggt sätt.
Igår satt jag på en långfärdsbuss och bakom mig satt en yngre tjej som pratade i sin mobiltelefon vid ett flertal tillfällen under resan. Sista samtalet verkade vara någon som ringde och frågade henne om hon ville följa med på någon aktivitet med en orkester, förmodligen en spelning någonstans med en orkester som hon var medlem i - men det förtäljer inte historien. Samtalet flöt på i lugn och stillsam stil och hon meddelade hur hon kände inför det hela och hur det skulle passa in i hennes övriga liv.
Hon liksom bara gjorde det, hon utgick från sig själv och sina egna behov. Passar detta mig? Vill jag detta? Vad ger det mig?
Shit, alltså. Vilken pondus att bara göra det! Hon sa något i stil med att "jag skulle kunna, men det är så mycket annat då och jag vet att jag kommer känna mig stressad i så fall och det gillar jag inte." Inga ursäkter om fastrar som fyller år eller grannens hund som ska begravas, bara sanningen helt enkelt. Rakt på sak. Så här känner jag.
Så ska jag också göra. Nästa gång. Då e det min tur.
s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar